För exakt tre år sedan, vid denna tidpunkt satt jag i bilen på väg för att hämta hem Reimar. Dagen efter vaknade jag upp och åkte till stallet och insåg då att jag hade två fantastiska hästar. Hur gick det här till? 

 

Dessa tre år med Reimar har inte varit som jag hade förväntat mig, inte ens i närheten. De har varit så mycket bättre. Trots motgångar, som att han bröt hovbenet två månader efter han hade kommit, har jag aldrig ångrat mig. Det har tagit lång tid att hitta alla knappar i ridningen och det har varit mycket svett och tårar för ingenting funkat men jag vägrar ge upp och nu tre år senare har vi kommit en bra bit på vägen och framför allt har jag fått en riktig kompis. För det är precis vad han är, en kompis. 

Jag är helt säker på att det fanns någon mening med att han skulle bli min. Det får låta hur töntigt som helst men det känns faktiskt så. Att det var någon mening med att han skulle dyka upp i mitt liv.